Nu har jag bott i Uppsala i två månader. En helt ny stad för mig, vilket innebär att börja på noll. Framför allt när det gäller det socialanätverket. Som det är nu finns endast Marcus i min omgivning, och hans vänner och bekanta. Det kommer (förhoppningsvis) förändras när skolan börjar, då kommer jag att skapa nya bekantskaper som kanske kan leda vidare till vänskap. Hur som helst, så kryper känslan av saknanden fram när jag bara har Marcus.

Att "bara ha" Marcus är inte så bara, han är det bästa som hänt mig. Vi två för alltid. Vår kärlek räcker långt och väl. Men man behöver ändå kärlek från mer än ett håll här i livet.

Foto: Josefin Eriksson

Jag saknar min familj

Saknar att hata följa med pappa och Mona på golfen. Saknar hur mamma säger åt mig att inte bråka med min lillasyster –när det faktiskt var hon som börja. Saknar hur min storasyster Linda vrider upp högsta volym på stereon (när hon ändå spelar så dålig musik). Saknar hur min lillasyster Elin går mig på nerverna. Saknar att min lillebror Rasmus alltid måste trumma med fingrarna på bord och föra ljud runt sig hela tiden. Saknar hur min lillbrorsa Elias börjar skrika och gorma så fort han inte får som han vill.

Saknar hur min pappa och Mona hjälper mig med allt och inget. Saknar att bli hembjuden till mamma över dagen. Saknar hur Linda alltid tar sig tid att lyssna. Saknar att imitera Mysteriet på Greveholm ihop med Elin. Saknar hur Rasmus får mig att tokskratta när som helst. Saknar hur Elias kryper upp i knät och vill kolla på film.

Men mest av allt så saknar jag känslan av att inte sakna…