När jag flytta till Uppsala miste jag en del (vad jag trodde var goda) vänner, och var rädd att de "kvarstående" vännerna också så småning om skulle försvinna på ett eller annat sätt. Och att jag till sist bara skulle ha Marcus kvar, och de kompisar jag lär känna genom honom. Massa grubbel hela tiden...

De vänner jag var mest rädd för att glida ifrån var tre av tjejerna i klassen. Ingen av oss kände varandra sedan tidigare när vi började i samma klass i gymnasiet. Men på två år har vi kommit väldigt nära varann, och det skulle göra så ont att förlora den vänskapen pga en flytt till Uppsala.

Men varför skulle jag grubbla hål i huvudet på mig helt i onödan? Känns inte som det fanns en chans i världen att jag och tjejerna skulle glida ifrån varandra. Visst, vi kommer inte ses varje dag som förrut. Och vi kommer inte kunna festa eller chilla vilken helg som helst. Men jag vet att dom alltid kommer finnas kvar, på ett eller annat sätt.

Foto: Josefin Eriksson

Med Lisa utomlands och Cissi på tävling återstod endast Alex och jag i Varbergstrakterna igårkväll. Min och Marcus sista kväll på västkusten. Inget märkvärdigt, men kubb vid fästningen och sedan bio. Det behövs inget mer. Lite tid tillsammans bara. Det är vad vänskap handlar om!