"Marcus du måste skynda dig hem, jag håller på att förblöda"
"Jaså?" (inte den mest seriösa rösten)
"Jaaa, på riktigt"
"Nej, (rösten övergår till oro) Vad har hänt?!"
"Jag har, ehm, råkat, öh, riva på tånageln -igen"

Marcus, snäll som han är, hjälpte mig å plåstra om mig såfort han kom hem. Fast han sa inte ett enda ord. Eller, jo förresten, när han tog fram plåstret ut paketet sa han "Josse, du är en katastrof. Det vet du va!?"

Mina tår -eller fötter för den delen heller, är ju inte de snyggaste som finns direkt så jag tänker inte lägga upp en stor bild, men två små däremot.