Minns ju själv när man var 14-15 och bara längtade efter att få bli vuxen. Nu däremot finns det stunder då man önskade att man var tillbaka i moppeåldern.
Det var ju när man hade moppe som man för första gången blev åtminståne lite självständig, speciellt för oss kids som bor på landet -i mitt fall, ödemarken.

Men ja, nu är man inte fjorton år längre. Börjar faktiskt närma sig tjugo...
Erkänner att det känns lite märkligt detdär, att ha en fot kvar i tonåren medan den andra foten har landat i vuxenvärlden, med egen lägenhet och sambo...

Men samtidigt känns det så underbart rätt och härligt. Dessutom, jag har ju en ursäkt för att få va barnslig även om jag kanske borde bete mig som vuxen.
Guldläge ju, haha!