Innan idag så hjälpte snälla mamma med att ansöka om studiemedel och lån hos csn. Det var dock lättare än jag först trott...

Året som gått har vi fått leva på Marcus lön, och hela tiden har jag längtat till i höst när jag kommer få mer pengar. Det kommer kännas som en tung sten som släpper från hjärtat, att äntligen kommer kunna bidra ekonomiskt och inte bara leva på pojkvännen. Dessutom kommer vi kunna spara undan mycket mer framöver, vilket känns otroligt skönt och tryggt. Jag avskyr att behöva oroa mig över pengar, så inget mer sånt!