Jag och Marcus började bli riktigt kära, sådär så att det va jobbigt att vara ifrån varandra mer än en vecka i rad. Så, så gott som alla pengar gick till tågresor mellan Varberg-Uppsala så att vi sågs var och varannan helg.

Tur var väl då att jag nu hade haft anställning på McDonalds i ett år. Kanske inte den bästa timlönen, men bättre än ingenting, ett par extra tusenlappar i månaden tackar man inte nej till.

Den 7e februari vändes min värld upp och ner då min farfar gick bort. Det blev begravning den 29e februari, en dag som bara inträffar vart fjärde år. Det går aldrig att beskriva i ord vilken saknad han lämnade efter sig. Han är en av de starkaste personer jag känt, och han kämpade ända in i det sista. Han hade vart sjuk länge, och vi visste alla vad som väntade. Trots att vi redan visste vad som skulle hända, gick det så fort i slutet, alldeles för fort. Han lades in på sjukhus, och låg där knappt en vecka. Det kändes konstigt att hälsa på farmor och farfar (det var ju fortfarande farmor & farfar, det är det än) på morgonen innan skolan när bara farmor var där. Det var något som saknades. Farfar skulle sitta i den röda soffan och läsa tidningen, och när han märkte att vi barnbarn kom in skulle han föreslå en omgång kortspel. Jag saknar honom så.


Mamma sålde huset. Det var en konstig känsla att veta att någon annan skulle flytta in i huset där jag vuxit upp.


”Jag älskar dig”. Ja, det är ju en aning klyschigt, men på alla hjärtans dag sa jag och Marcus de tre orden till varandra för första gången. Trots att vi aldrig hade sagt det förut, kändes det som det mest naturliga. Kanske var det då jag visste att det alltid skulle vara vi två?

Vecka 8 blev det dags för snowboardresan till Norge med tjejpolarna. Veckan bestod av snowboardåkning i otroligt fina backar, skratt och flum och en hel del festande.