Även om jag har saknat Marcus enormt mycket de tre dagar jag har varit här nere i Varberg, så var det helt värt, nästintill nödvändigt för mig att ha åkt ner just dehär dagarna. På så viss hann jag med en sista ta-igen-allt-snack-kväll med tjejerna innan alla sprider runt sig på jordklotet. Alexandra var hemma en vända ifrån Italien, där hon har bott sedan en månad tillbaka, och där hon tänker stanna året ut som volentär. Imorgon åker Lisa till Berlin för att jobba som au-pair fram till sommarn. Det var igår när vi alla sa hejdå som vi insåg att det kunde dröja upp till 1 år, 1 ½ år innan någras av oss skulle kunna ses igen. Helskumt!

Jag, Alex, Lisa, Cissi

Samtidigt som det blir ledsamt att inte kunna ses igen på så länge, så är jag grymt imponerad av mina tjejer som vågar sig ut i världen. Även om man själv drömmer sig bort och fantiserar, så vet jag inte om jag skulle klara av det helt på egen hand. Nu skulle jag inte ens vilja klara det själv, jag har ju Marcus. Jag skulle aldrig kunna lämna honom i ett halvår för att på egen hand upptäcka världen, herregud jag har ju saknat ihjäl mig under mindre än en vecka. Om jag någongång ska upptävcka världen på riktigt -inte bara sitta på ett svensktägt hotell i varje land, så vill jag göra det tillsammans med min Marcus.

Men som sagt, jag är jätteimopnerad av Lisa och Alex som ska ut i världen, och även av Cissi som klarar av att ta hand om ett helt stall om dagarna. Just nu är det bara jag som ska klara upp vad jag ska göra med mitt snart 20-åriga liv.