Ända sedan jag gick i 8:an och hade världens bästa SO-lärare har jag velat bli lärare. I hela fem år har jag varit säker på att det är det jag vill göra med mitt liv.

När jag gick i 9:an och det var dags att välja gymnasieprogram fanns det bara ett alternativ för min del, Samhäll -kultur. Egentligen visste jag inte mycket mer än att det var ett program som innehöll mycket historia. För det var ju historia som jag, från 15 års ålder, har velat undervisa i. 

Gymnasietiden gick, och i 3:an när alla mer eller mindre fick panik över att skolan snart var slut, och man skulle behöva fatta egna beslut om sin framtid, var jag fortfarande helt säker på min grej. Jag ansökte, och blev antagen till Uppsala Universitet:s lärarutbildningen för historia.

I börjar när allt var nytt och skrämmande var det många som började tvivla, inklusive mig själv. I arbetslaget pratade vi om detta, och kom fram till att det säkert är något som praktiskt taget alla tänker, nästan "bara för att". När själva kurserna startade hade det mesta av "tvivlet" försvinnut hos de flesta. Men inte hos mig. Inte ens lite, tvärtom... "Det kallas tvivel"

Studierna var inte alls vad jag tänkt mig. Nog för att jag visste att allt nu var ens eget ansvar och så vidare, men att det var så mycket hade jag aldrig kunnat tro. Mamma förklarade att det troligtvis var så att dom kör hårt i början för att kunna "gallra" ut de som inte hänger med. Jag var en av dom som inte hängde med.

Jag har aldrig varit ett fan av att läsa, så att få i "läxa" att läsa 200-300 sidor på ungefär tre dagar mellan varje seminarie var ingen höjdare för min del. Mamma sa att det bara är att bita i det sura äpplet tills den första tuffa tiden är över. Men då frågar jag mig, om jag faktiskt inte hänger med nu. Borde jag då inte vara "en av dom" som man vill gallra bort.

I drygt en månad fortsatte jag och försökte hänga med. Men innerst inne hade jag nog redan, vill inte säga "gett upp" med det är nog så. Jag skrev tentan på den första delkursen, men sen var all min motivation bortblåst.


Förra veckan ansökte jag om "studieavbrott", och nu går jag hemma om dagarna. Jag skickar iväg CV:n, finputsar lite på texten och skickar iväg några till följande dag. Det är mitt liv for now.

Men ska inte hänga läpp för det, istället får jag göra det bästa av situationen. Söka jobb tills jag får ett, vad som helst. Bara jag inte behöva sitta osysselsatt om dagarna, det har jag gjort tillräckligt (let's face it Linnéskolan var inte särskilt krävande...) Nu vill jag bara göra något! Jobba, tjäna pengar, känna att jag gör något med mitt liv.


Men även om det inte blir som man tänkt sig så betyder inte det något dåligt!
Jag menar, jag hade aldrig tänkt mig att jag skulle bli kär i en Uppsala-kille och flytta 60 mil som 18åring. Och kan ju inte påstå att det blev dåligt!